Iwan Iwansson Bratt

Iwan Bratt, född 18 oktober 1881 i Karlsborgs garnisonsförsamling, Skaraborgs län, död 6 oktober 1946 i Alingsås stadsförsamling, Älvsborgs län,[2][3] var en svensk läkare. Han var kusin till Ivan Bratt.

Bratt blev medicine licentiat 1912 och året därpå stadsläkare i Alingsås. Han blev läkare vid folkskolorna i Alingsås 1914 och 1916 läkare vid stadens epidemisjukhus, och var en känd neurosläkare. Under 1920–1930-talen var Iwan Bratt en av de mest kända praktiskt verksamma psykoterapeuterna i Sverige och gjorde en uppmärksammad insats som författare på det psykoanalytiska området. Han framlade sina psykoterapeutiska åskådningar i flera böcker och artiklar.

Bland hans skrifter märks Skolkommissionen och den fria skolan (1923), Kultur och neuros (1925), Splittring och enhet i människans väsen (1927), Psykoanalysen i populär framställning (1929), Neurosproblemet i psykoanalytisk belysning (1930), Det svenska missnöjet (1935), Krig och kris – Bidrag till krigets psykologi (1940), Nytt land : dikter (1942)[4], Vilsamma visor: text och musik (1943), Ett är nödvändigt – En bok om det inre livets ekonomi (1946) och Nytt land. Dikter (1942)^[1]

Han var en flitig skribent och publicerade en mängd populärmedicinska och kulturkritiska artiklar i dagspressen, bland annat i Göteborgs-Posten, Socialdemokraten och veckotidningen Tenk. Åren 1935–1936 ingick Iwan Bratt i redaktionen av tidskriften De Profundis, utgiven av Nordiska psykoterapeutiska kollegiet. Han var gift med konstnären och översättaren Signe Bratt, född Jolin. De är begravda på Landskyrkogården i Alingsås.

/Wikipedia

Tidskriften De Profundis, som endast kom ut med ett enda nummer, nr 1 1935-36^[2] , hade Poul Bjerres kollega, den renodlat psykoanalytiskt arbetande Iwan Bratt en artikel med titeln ”Läkaren som läkemedel”.^[3]

↑Länkar

En doktorsgård, Dick Claésson, Litteraturbanken