En ny rapport från FN:s ekonomiska kommission för Europa visar att sol- och vindkraft leder till högre elkostnader. Det skriver professor Jonas Kristiansen Nøland.</p>

2025 hävdade Internationella byrån för förnybar energi (IRENA) i ett pressmeddelande att 91% av nya projekt inom sol- och vindkraft är billigare än fossila alternativ. Centralt inom FN beskrevs detta som en positiv tipping point.</p>

Det glada budskapet hyllades okritiskt av flera internationella medier, däribland Reuters, The Guardian, Al Jazeera och Associated Press (AP). I Sverige uppmärksammades det av SVT Nyheter och Danske Bank.</p>

##f=4##</p>

Men om detta verkligen var helt sant borde energiomställningen i stort sett bära sig själv, utan omfattande subventioner. Så är dock inte fallet, och det finns flera strukturella förklaringar.</p>

##f=2&t=Ny FN-rapport&d=ändringsdatum##</p>

Just denna systemdimension står i centrum för en ny rapport från FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE), där det centrala FN- och IRENA-budskapet ifrågasätts: att merparten av sol- och vindel skulle vara billigast. Rapporten visar tydligt varför produktionskostnaden för el inte säger något om dess värde — eller om vad konsumenter och industri faktiskt betalar.</p>

I praktiken kan el som verkar billig i produktionen kosta upp till två och en halv gånger mer än själva produktionskostnaden. El som marknadsförs som sol- och vindkraft för 50 öre per kilowattimme kan, när samtliga systemkostnader räknas in — inklusive balansering, flexibilitet, systemtjänster, nät, extremväder, prisvolatilitet och externa effekter — i slutändan kosta omkring 120 öre per kWh.</p>

Med hänvisning till rapporten konstaterar London School of Economics and Political Science (LSE) att produktionskostnaden – den så kallade LCOE – för variabla energikällor inte längre är ett ändamålsenligt mått för energipolitisk utformning. Tiden för förenklade analyser är förbi, och LCOE är ur ett systemperspektiv i praktiken obsolet.</p>

##f=2&t=Nytt ramverk&d=ändringsdatum##</p>

Som en följd av rapportens slutsatser avser FN:s UNECE nu att utveckla ett helt nytt ramverk för att vägleda investeringsstöd till elektrifieringsinfrastruktur.</p>

Bakgrunden är att den befintliga metodiken inte längre bedöms vara tillräcklig som underlag för energipolitisk utformning mot netto nollutsläpp.</p>

Uppdragsgivare för det initiala arbetet var Quantified Carbon, och undertecknad är en av medförfattarna. Rapporten har samtidigt granskats av en internationell expertgrupp bestående av 10-15 personer, som även kommer att medverka i det fortsatta arbetet under ledning av UNECE.</p>

##f=2&t=Debatten fortsätter&d=ändringsdatum##</p>

Men debatten är långt ifrån över. Chalmersprofessorn Tomas Kåberger använde nyligen LCOE som argument i en intervju med tidningen Syre, där han menade att “… havsbaserad vindkraft kostar 50 öre till en krona att producera per kilowattimme, medan kärnkraften kostar en till fyra kronor.”</p>

WindEurope beställde en rapport från Hitachi som slår fast att sol- och vindkraft är det enda Europa bör satsa på. Att slutsatserna ligger i linje med beställarens agenda är knappast överraskande. Rapporten bygger i stor utsträckning på LCOE — ett kostnadsmått som allt fler bedömer som föråldrat och otillräckligt som vägledning för energipolitiska beslut.</p>

Jonas Kristiansen Nøland, professor i energikonvertering vid Norges Teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU).</p>